Alriksson’s Weblog

Ett större lass med gräs, rakt ner i en spann. Tillsätt vatten. Låt stå. Efter en veckas tid så luktar det som i grannen som luktar jords lägenhet. Det är nu som du, om du äger ett mikroskop, kan ta lite vatten och titta på toffeldjuren, encelliga livsformer vars liv går ut på att.. leva.

Från levande gräs, till dött gräs. Vatten, källan till allt liv, och tid. Och förruttnelse. Till liv.

Det här säger er ingenting. Det här fullt förståligt. Jag är dött gräs. Och jag saknar vatten. Men jag har haft tid. Och nu ska jag jävlar imej bli ett toffeldjur.

2009 har varit ett jävla skitår på precis alla plan, precis som en dynghög. För er som inte har haft nöjet att beträda en sådan kan jag berätta att det är ett hårt lager med skit. Går det hårda lagret sönder, ja då sjunker du, djupare och djupare, har du otur är högen högre än dig. Men det är fortfarande skit.

2010 ska fan bli bättre. Jag kräver att det blir bättre. Jag ska skaffa mig vatten och mitt encelliga liv ska bli helt jävla fantastiskt. Jag ska bli toffeldjurens Jimmy Page. Kanske lite som James Brown.

Det är egentligen helt fantastiskt hur saker som verkar så bra kan bli så dåliga. En ung konstnär från Österrike flyttar till huvudstaden för att studera, men blir inte antagen. Istället blir han rikskansler i Tyskland, tar nästan över hela europa och utplånar nästan ett helt folkslag. Vadfan är oddsen? Jag undrar vad unibet hade get för utdelning på pengarna om man hade lagt en slant 1889.

Jag minns en gång när jag och min dåvarande flickvän var hos min mormor, och på kvällen innan vi skulle sova så satt vi och spelade kort. Jag tror vi spelade.. Bonde och president kan vi kalla det, även om det inte var namnet vi använde. Hon vann aldrig, och blev mer och mer arg, och varje gång jag försökte få sluta spela så blev istället jättearg. Och jag försökte spela dåligt, men ändå komiskt nog vann jag.

Det var det värsta jag varit med om. Golvet blev till lava och sängen vi satt i till en båt gjord av naglar. Min käresta var numera.. jag kan inte säga Döden, för jag har minsann sett när han spelar schack med Nils Poppe, och det här var inget som det. Jag satt i en båt av naglar i ett hav av lava och spelade kort med Zed från Polisskolan. Jag minns inte hur det slutade, på nått sätt lyckades jag väl hoppa ur båten innan jättarna hoppade ombord och styrde kosan mot Ragnarök.

Det var så jävligt då, men det är så kul nu. Det är ett minne som finns kvar. Eller när jag gjorde lumpen, och vi pratade på telefon var dag, och jag sa att de tvingade oss slå händerna ner i sand som låg i ett söndersågat oljefat som det var en eld under för att vi skulle tåla smärtan och få grovare händer, eller nått sånt. Och hon trodde på det hur länge som helst. Verkligen hur länge som helst. De här samtalen inkräktade såklart på min tid runt pokerbordet i logement 5, men tänk om vi inte hade pratat. Då hade jag troligen vunnit (även kallat förlorat) massa enkronor, möjligen rent av en och annan 5:a, som jag inte hade haft någon som helst glädje av idag. Minnet får mig i alla fall att le, om än bara inombords ibland.

Ringu 2 går på teven. Jag minns att jag tänkte första gången jag såg den här, att japanernas taktik för att få sina skräckfilmer riktigt hemska är att helt random dra på överjävligt höga toner, snabbt klippa till en förskräckt kvinna, snabbt klippa till kanske en hand på ett fönsterbläck, över på kvinnan som fortfarande är förskräckt, över till fönsterbläcket som nu inte har en hand på sig, och sen bort med de höga tonerna. That’s scary shit. Är det inte om nått läskigt att personen som var utanför fönstret numera inte är där längre? Kvinnan måste ju sett vad som hände, även om inte vi fick det. Ramlade den ner? Ska hon då bara stå där och se chockad ut, borde hon inte iaf kolla ut genom fönstret?

Fan. 2010 ska jag göra mig nya minnen värda att minnas. Och försöka glömma 2009. Glömma vad jag gjorde, vad jag kände, vad som hände. Vad jag borde gjort.

Vad jag inte borde ha gjort, framför allt.

Jag har sett reklamen, det ser ut som nått jag sett redan. Det ser ut som att det ska vara en komedi, som inte är rolig. Det ser ut som Owen Wilson har svårt att få roller sen han försökte ta livet. Ser även ut som Jennifer Aniston också har lite svårt att få roller. För varför i helvete ger man sig in på nått sånt här annars?

Jag pratar såklart om filmen Marley och jag. Fyfan va illa det ser ut. Man brukar ju i reklamer försöka få med saker som ska göra oss konsumenter lite sugna på att gå och se filmen (att de tänker sända den på bio skrämmer mig lite btw), men något sådant sug infinner sig ICKET!

Jag läste en recension i Borås Tidning, skriven av Erik Helmerson, och det var bland de bättre jag nånsin läst, och tänker därför citera den rätt friskt här under. Även för jag inte själv vill se filmen och skriva en egen recension. Hoppas Helmerson inte har nått emot detta, se det som en egoboost om du läser detta, annars tar jag bort det såklart:

Minns någon ”Beethoven”-filmerna från 90-talet? En sanktbernhard som hängde ut tungan och kissade på folk. De var ingen stor stund för Hollywood – ändå skulle Beethoven använda ”Marley och jag” som tuggleksak.
Här spelar Owen Wilson och Jennifer Aniston två journalister. Hon älskar sitt jobb och tjänar bra, han hatar sitt och tjänar tuggummipengar. Så får de barn. De skulle klara sig på en lön, men inte på hans. Så vad gör de? Jennifer slutar.
Då hör ändå filmens kvinnosyn, som härstammar från cirka slaget vid Gettysburg 1863, inte till det sämsta med ”Marley och jag”. Det här är ett två timmar långt vakuum som fylls till en tjugondel av bilder på Marley, en extremt osympatisk hund som juckar mot ben och tuggar sönder saker. Det är en film vars första 50 minuter går ut på att Owen Wilson jagar denne Marley mellan olika kvinnor i bikini men som sedan utvecklas till ett drama om svåra familjetrauman för att till slut med en telefonförsäljares envishet kräva att ge oss lektioner om livet; i matlagningstermer är det som att blanda översaltad fläskfärs i din frukostsmoothie.
Det finns ett men. Att döma av amerikanska recensioner tycks två kategorier faktiskt uppskatta filmen; människor med så mycket barnasinne kvar att de tangerar Michael Jackson och de som är sådana hundmänniskor att om de vore kattmänniskor hade de haft 62 persianer och en rätt obekväm doft i sin lägenhet.
Men för oss andra är ”Marley och jag” ren fasa. Undvik den som rabies. Man vill konstant vråla ”Ligg död!” Den är så usel att dess uselhet smittar ner Owen Wilsons hela karriär; ”Bottle rocket”, ”Zoolander”, ”Tenenbaums”… var de inte lite överskattade? Hur skulle han annars kunna vara med här? Eller hörde Owens självmordsförsök härom året ihop med att han insåg vilket filmkontrakt han just skrivit på? Är jag osmaklig nu? Inte jämfört med ”Marley och jag”.

Saxat från Borås Tidning.

Jag är för övrigt grymt sugen anmäla trailern som olämpligt material. =)

Jag har ju köpt mig en häftig kameramobil som faktiskt har rätt bra kamera, så jag tänkte ladda upp lite bilder på barn och annan skit. Antagligen mest barnen, de är de jag tar kort på mest. 

Detta är hiphop style

Här har Fia ritat sig själv. Likt?

Lite trött på ICA Maxi?

Detta är jag sjukt stolt över, hon lyckades göra ‘The horns’ helt på egen hand utan att jag hjälpte till det minsta. Sen gjorde hon även ‘Treenigheten’ (de som gått i scouterna vet vad detta är). Inte lika coolt. Det tog jag inte kort på, trots att hon så önskade.

Ska tattuera mig. Det får bli min hyllning till sovjetunionen, som för tillfället är det mest intressanta jag vet Får tänka tillbaka på det här som min tid som aspergers.

Det har nu hänt. Efter i alla år stört mig på denne idoljurymedlem har jag nu blivit henne. It getting out of my hands.

Jag blandar svenska och engelska likt polackerna blandar groggar. I can’t help it. Det är som jag drabbats av nån form av autism kanske. 

Nåja. Ni kan ju hålla koll om ni ser mig i jurystolarna på idol nästa år. But then it’s to late to save me.

just för tillfället ser min ut såhär:

Tanka upp era bakgrunder så kan jag lägga ut dom här med!

 Här får den stå och skämmas, den lille bilen. Det är ju verkligen en tråkig syn måste jag säga. Alldeles sorgsen och trött.

Men det ska nog ändras! Jag har ju fått min nya motor! Det är en M10B18 från en BMW 318i (e30) som har blivit turbokonverterad med 12,9 bult och skärringspackning. Den kommer gå som en racket! Och nu håller jag då på att montera ihop den, måste byta oljetråg, oljepickup och motorfäste innan det är lönt att knuffa ner den i bilen. Och 100 andra saker som också ska göras som jag  inte riktigt har i huvudet just nu.

Jag sitter och funderar på hur man skulle reagera om man vaknade upp i ett rum på säg.. 10×10 meter, och det finns inget i rummet, ingen stol och inget fönster. Bara lysrör som surrar lite, de vita kala väggarna och en dörr.

Så öppnas plötsligt dörren och in stegar Grace Jones, och tittar på en och ser riktigt jävla förbannad ut. Som hon gör när Christoffer Walken brottar ner henne och håller fast henne i A view for a kill.

Jag skulle skita ner mig. Jag skulle skita ner mig och börja blöda näsblod.

Eller kanske någon annan. Ich weist nicht.

Vet inte om jag ska köpa den till Fia eller Svante. Någon måste ju ha en sån här i alla fall.

Eller?