.. tv-reklam är ju fan skum.

”Jag fick en död kista, för jag fick kaffe. Jag måste ha kaffe.”

 WOOT?

Enligt Aftonhoran tänker kanske Peter Jihde hoppa av idol. Läser att någon kåt jävel i idoljuryn vid namn Andreas Carlsson vågar hävda att Jihde är ”Sveriges bästa live-tv-personlighet”. Fyfan. Jag skäms. Jag är bara tacksam att jag inte jobbar med live-tv och således skulle vara sämre än Peter Jihde.

Idol har inte varit sevärt på flera år. Idol har inte hittat några idoler på flera år. Så varför sitter ni och ser eländet.

Jag tycker Peter Jihde gör rätt i att sluta, och hoppas att tv-kommissionen tycker han är så oumbärlig att de lägger ner skiten. De kanske kan spöa om i tv-tablån så Lost får hamna på vettig sändningstid igen.

Bjuder på ett av Peters största ögonblick i tv-rutan, när han gör nån form av sexuellt ofredande när han medverkar i Fångarna på fortet.

Den lilla fisken tittade upp på mannen i de blöta trasorna. Tankar som ”Är det ett spöke?”, ”Är det en nunna?” och ”Är karln klädd i gammal gardin?” hann att passera den lilla fiskens huvud innan ögonkontakt uppnåddes med den främmande människan, vilket tvingade honom till flykt, om än alldeles frivilligt.

Han la sig nere vid dybottnen och viftade till med alla sina fenor. Leran från bottnen lade sig som en rökridå kring honom vilket gav en trygghet, en väl beprövad trygghet som aldrig hade svikit honom tidigare. Det var inte lätt att vara fisk, och det var inte lättare av att vara rädd för allting.

När den lilla fisken fortfarande var ett litet yngel brukade hans bröder och systrar simma omkring och leka kurragömma i vassen, utforska de små ihåligheterna bland reven, reta gammelgäddan så den jagade dom, vilket kanske inte alltid gav ett lyckligt resultat, men det var sånt som fiskyngel gör. Den lilla fisken var inte alls sån, tanken på att göra sådana farliga saker gjorde honom illamående. Hans mamma var alltid beskyddande mot sina yngel, och det var också därför som den lilla fisken beslutade sig för att simma in i hennes analöppning. Där satt han sedan och tittade ut, och likt en binnikemask låg han där och åt av vad hans mor lämnade efter sig. Det dröjde naturligtvis inte länge innan hans mors kropp inte längre orkade ha den lilla fisken i sitt anus, vilket ledde till hennes långa, smärtsamma död.

Rökridån hade lättat, han kunde se sig omkring och uppmärksammade lådorna som hängde längs båtarnas kanter. Han hörde skriken från dom, fiskar och kräftor som bad för sina liv att få komma ut i det fria. Fiskar och kräftor som visste att kommer de inte ut nu, så kommer de att stoppas i kokande vatten och serveras tillsammans med kanske potatis och någon god dillsås. Inte det värsta av sätt att avsluta sitt liv på.

Den lilla fisken kände sig väldigt nöjd med att han låg här på dybottnen, och inte i en av de många fiskesumparna. Han kurade ner sig i leran, det påminde honom om hans mor. Men inte lika varmt. ”Jag har ett bra liv. Jag har allt man kan tänkas behöva.”

Den lilla fisken kände en känsla av ren lycka. Han skulle inte serveras till potatis och dillsås ikväll. Han skulle ligga här, nerkrypen i dyn, och inte oroa sig för nånting, för idag var hans dag när allting var helt rätt. ”Jag har ett bra liv”, tänkte den lilla fisken igen, precis när den stora foten tryckte ner honom i leran och krossade hans lilla kropp likt en fluga.

Märd kröp ut genom den lilla porten. Tröskeln träffade hans knäskål och det gjorde ont, från knäskålen ända upp till ljumsken. Mörkret svepte över honom, han slet upp sitt trollspö ur rockärmen. Nu behövde han bara en oskyldig att avreagera sig på. De utslagna dvärgarna och hundarna var för lätta mål, de rörde ju inte ens på sig. Han rusade ut till den större gatan han tidigare gått på, och till sin belåtenhet stod den flygande hästförsäljaren kvar.

”Nu jävlar gubbe, smaka min vrede!” skrek Märd och höjde trollspöt. Men hans ben gjorde inte längre så ont, och hästförsäljarens små äppelkinder var så söta. Han kunde inte göra det. Men nånting var tvunget att göras, han hade ju haft ont i alla fall, om inte just nu. Rish! Hästförsäljaren förstod inte vad som hände. Han drog sin hand mot kinden. Blod. Märd hade skurit upp hans kind med trollspöt. ”Var tacksam att jag inte förvandlade till en enhörning.” röt Märd och vände på klacken. Han hade en dejt. Med döden.

Han gick gatan ner, och ju längre han gick ju mer började han tänka på vad han egentligen hade framför sig att göra. Hitta sumprunkaren. Ta tillbaka saltet. Laga pannkakor. Smygkolla genom fönstret när grannfrun duschade. Alla dessa åtaganden gjorde Märd galen, kunde han inte bara få ha lite roligt ibland. Men nejdå, nu skulle man behöva slåss en kamp till döden för att få lite mat på bordet, och sen behöva titta på den där äckliga jäkla tantan när hon duschar! Tvi! Och tog han inte och skyndade på lite så skulle han nog inte hinna med någon middag innan tanten började ta av sig. Det började smådroppa från skyn, och inom sekunder så föll regndroppar stora som granatäpplen från skyn och fullkomligt dränkte Märds blåa skrud. Granatäpplen, stora som rusiner.

Nere i hamnen låg Sahrvätska och guppade mot kajkanten. En ståtlig fiskebåt, bland de största faktiskt, vit med en blå board och numera en hel del rost runt vardera nit, plåtskarv och skruv, men fortfarande en ståtlig pjäs. Inunder däck satt ett mindre ståtligt manskap. Kapten, vi kan kalla honom Kapten, stirrade länge och väl på kortet i hans hand. Det kunde vara frågan om en timmes stirrande, eller kanske bara några minuter. Det är inte så konstigt, kortet var oläsligt. Det kunde vara en åtta, men även en nia eller sexa. Det kunde vara en ruter, men även en hjärter. Eller klöver eller spader. Kapten hade svårt att bestämma sig, inte bara för att han inte såg kortets valör, utan för att han inte heller var så vidare bra på spelet. Han visste inte ens vad det var de spelade.
”Vad i helvete är det som tar sån jävla tid egentligen?” undrade en av matroserna, vi kan kalla honom för Matros. Men han får inte vara med i historien nått mer, så lägg inte namnet på minnet, det kanske används till nästa matros.
Men Kapten hade inte bråttom. Ruter sex, ruter nio, hjärter sex? Spader åtta? Nej, kortet är ju upp och ner, spader sju?

Dörren till hytten flög upp med ett brak och en silhuett uppenbarade sig i dörröppningen.
”Ett spöke!” skrek Kapten. ”En ängel! Du har äntligen kommit!” sade skeppskocken, vi kan kalla honom Skeppskock. Skeppskock hade väntat i nitton år att slippa jordelivet, men det ville tydligen inte slippa honom. Han hade försökt frysa in sig själv i torskblock, men torsken hade lätt genomskådat hans förklädnad. Halvdana försök med elektriska ålar hade testats, men ofta bara orsakat långvariga erektioner. Men nu hade i alla fall äntligen gud skickat en ängel till honom, att slippa detta eviga helvete.

Märd slet av sig den pissblöta trollkarlshatten och vred ur den så det smutsiga golvet blev blött. ”Vad i helvete talar ni om? Jag söker Sven Gustafsson, sumprunkaren. Var kan jag hitta honom?”

Kapten trodde inte sina ögon. Ett spöke, mitt på dagen, ombord på hans båt! Helt fantastiskt. Eller, de kunde även vara en nunna, vilket i sig hade varit lika otroligt. Eller en trollkarl. ”Ett spöke!” ropade han ut igen, även fast det mest var önsketänkande den här gången.

-”Håll käften!” skrek Märd och drog upp trollspöt. ”Berätta nu var sumprunkaren befinner sig, annars får ni sjömask i trumpeten!”
-”Men vafan grabben,” sa skeppskatten, ”det är ju fan skyltat direkt från kajen, och de är en stor skylt på hans båt där det står sumprunkar’n på, med en jävla apostrof och allt. Hur kan du missa det?”
Märd tittade ut genom fönstret. Utmed bryggan låg en båt med en gigantisk skylt med blinkande lampor på, som utropade de som skeppskatten hade påstått. Han skämdes lite, men tackade för sig och drog på sig den blöta hatten innan han gick ut.

Solen stod på sin högsta punkt. Vinden lekte fantasifullt med sanden. Ökendynorna låg så gott som öde, om det inte vore för den Brun Tjur och Giraff, som vandrade sida vid sida, utan någon början, och egentligen utan något mål heller. De hade kanske vandrat i en timme, eller kanske i ett år, det visste ingen. Inte ens dom själva. Leken hade ju precis börjat.
-”Jag tycker inte om det här” sa Giraff nervöst medan han tittade sig omkring. Såklart såg han inte till nånting annat än sand. Och Brun Tjur såklart, den stackaren. Färgen hade sedan länge nötts bort från hans boge, och ena bakbenet var ju helt snett, missformat. Giraff visste hur arg BrunTjur kunde bli, så han valde att hålla tyst om det. De hade gått långt, och var trötta, benen var alldeles stela. Men det var de i för sig alltid, det var inte något att göra åt den saken.
-”Jag tycker inte om det här alls”
-”Sluta lipa dig.” röt Brun Tjur. Det var alltid samma sak, detta gnäll. Giraff kunde aldrig bara ta saker för vad de var, och Brun Tjur misstänkte att de hade nått att göra med att Giraffs huvud var lite felgjutet. ”Det här kommer vara över alldeles strax. Sen får vi vila oss.”

Brun Tjur hade rätt. Det tog inte lång tid innan ett enormt vrål hördes. Lejon och Kapten Melker, som var en samurajkrigare som saknade sin vänstra arm, kom springande mot dom. Lejon bet tag i Giraffs stackars hals, Kapten Melker gjorde en flygande mara på Brun Tjur som rullade längs sanden. De visste att det inte var lönt att kämpa emot. De lade sig ner, i den varma torra sanden, och spelade döda. Kapten Melker var ju visserligen utan sin ena arm, men han var ju förtusan dubbelt så lång som Giraff. Och Lejon, han var ju ett jäkla lejon.

-”Märd!” hördes en röst i fjärran, ”Märd för helvete, du skulle ju inte leka i sandlådan. Katterna går och bajsar där hela tiden. Nu får du komma in och och byta kläder och tvätta av dig, vi ska äta strax.”

Lille Märd studsade upp ur sandlådan och sprang bort till sin mor. ”Lämna oss inte här!” skrek Giraff. ”Sa hon att katter bajsade här? Jag gillar inte katter.” Det var sista dagen någon såg till Giraff, det visade sig att även om det inte var ömsesidig kärlek, så gillade katterna Giraff väldigt mycket.

Märd sprang upp på för trappan samtidigt som han slet av sig sin tröja och sina byxor. Han rusade in i badrummet och tvättade bort de sista av kattbajset som fanns på hans händer, som han inte hade lyckats torka av på sina byxor. Hans spinkiga ben spurtade genom hallen in till hans rum där han rev ut tre tröjor,varav två landade på golvet med en lätt duns. Den tredje tog han på sig, sen valde han med omsorg ut de bruna manchesterbyxorna som han fått av sin mormor förra födelsedagen. De passade gott åt att få kattbajs på efter maten tänkte han.

Han gick sakta ner för trappan. För varje trappsteg så knarrade trappan en annorlunda liten knarr, det var som att gå på ett stort piano. Han hade någon idé om att spela någon visa på trappan för sin mor någon jul, men han kunde ju inte spela piano. Eller trappa heller, för den delen.

I köket stod mor vid spisen. De små luftbubblorna i fönsterglaset bildade små ringar på det rustika bordet när solen sken in, vilket roade lille Märd, som i sin hjärna drog streck mellan de små ringarna som bildade hemliga kartor till gömda grottor. Tyvärr kunde han aldrig minnas kartan exakt, så han hittade aldrig dit.

-”Vad blir det för mat idag mor?”
-”Pannkakor. Pannkakor med smör och socker, blir det bra lille vän?”
-”Det blir jättebra mamma. Kommer far hem idag? Ska han äta pannkaka med oss?”
-”Nej jag tror inte det Märd” svarade hans mor sorgset och tittade ner i stekpannan. ”Det är många som fyller år nu, han har många kalas att jobba på. Han kommer inte hem förränn ikväll.”

Märd tänkte inte mer på det. Han var van att inte ha sin far hos sig, ty hans far jobbade mycket. Han tog en pannkaka och la på sin tallrik, smörade den, och spred på lite socker innan han rullade ihop den och tog en tugga.
-”Mmm, jättegott mamma! Det var de godaste pannkakor jag någonsin ätit. Du kanske kan göra en lunchlåda åt pappa med pannkakor i morgon, en är en ypperlig lunch för en trollkarl.”
-”Ja lille vän. Det kan jag göra. En ypperlig lunch för en trollkarl.”

Märd vek av på en korsgata som var betydligt smalare än den han nyss gått på. Solens strålar smekte han hud likt en jungfru lätta hand smeker den vackraste persikan ur årets skörd. Det gjorde honom förbannad, och lite äcklad. Han gick förbi diverse krogar i detta slitna område av stan, fulla dvärgar och hundar låg lite huller om buller längs kanterna. Vissa hade lagt sig mitt ute på vägen, för att fånga lite extra sol i sitt berusade tillstånd, något som förargade strutsmännen något hemskt, då de fick sträcka på benen extra mycket för att ta sig förbi.

Han stannade. Var det för att en hund kastade ut sin fula nuna några meter framför honom och spydde likt en fontän rakt ut på gatan? Nej. Men han tyckte det var roligt. Var det för en ankmamma korsade hans väg tillsammans med sina ungar på led efter? Nej. Han knuffade till den sista ankungen som hade kommit på på efterkälken. ”Din lilla råtta. Usch!” väste han fram. Ankungen tittade oförstående på honom, och fortsatte sin färd efter sina syskon.

Precis jämte honom, i väggen av sten, fanns en liten port, blott tre äpplen hög. Äpplen stora som vattenmeloner. Märd vände sig mot porten, knöt näven och sparkade lite lätt på den lilla porten av stål. Klas, den gamla räven. Varför kunde han inte ha normala portar som alla andra. Han testade och le. Han var tvungen att känna efter med händerna i ansiktet om han verkligen log, det hände nämligen inte så ofta, så oddsen att muskulaturen som krävdes hade förtvinat var en risk som Märd var väl medveten om. Men det var en risk värd att ta.

Porten öppnades och Klas-Göran tittade ut. Där stod han, den grannaste av rävar, fjällrävens första stjärnmodell, kusin till Micke räv, med en päls så grann att den kunde få stjärnor att slocka och planeter att kollidera. Om han bara ville, men det ville han inte. Men både stjärnorna och planeterna var väl medvetna om det så de höll sig på behörigt avstånd och retades inte med honom i onödan.

”KG, vad kul det är att se dig!” skockade Märd och slog ut med armarna. Men det tyckte han inte, han hade hellre varit hemma och ätit sina pannkakor nu. Men det visste troligen Klas-Göran redan om.
”Märd, haha det var inte igår, vad kul! Låt mig bjuda på en bourbon!” sa Klas-Göran. Men han tyckte inte heller att besöket var särskilt kul, då han precis hade tänkt tvätta sina testiklar. Och det var inte direkt som att han inte skulle kunna dricka den där bourbonen själv utan att behöva bjuda med sig, men han ville såklart inte verka snål. Men det visste Märd redan. Varför skulle någon vilja bjuda honom på något, de skulle aldrig bli bjuden på nått tillbaka. Vilket gjorde det extra roligt att tacka ja, vilket han i även detta fall gjorde. Trots att bourbon inte föll honom i smaken, och att det skulle ge honom brännande diarré.

De gick in och satte sig i vardagsrummet och Märd slog sig ner på en färgglad kudde på golvet. Längs väggarna hängde färgglade tyger, även uppe i taken var festligt tyg uppsatt med mönstret av engångsdukar man har på kräftskiva. Klas-Göran kom in med två glas och en flaska på en bricka, och efter att ha hällt upp i glasen slog även han sig ner på en kudde och svepte en filt runt sig.

-”Vad gör mig den äran med detta besök, gamle vän?” inledde Klas-Göran medan han sipprade på glaset.
-”Jag håller på att tillaga mina berömda pannkakor där hemma, men jag har fått slut på salt. Och jag vet ju att du.. kan ordna. Jag skulle behöva.. du vet. En deciliter kanske. Så jag klarar mig.”
-”Dina berömda pannkakor minsann! De har du aldrig bjudit mig på! Låter ju underbart gott!”
-”Nej det har du rätt i. Och nu behöver jag salt, kan du ordna åt mig eller ej?”
-”Ja, självklart kan jag det, men det kommer kosta dig” sa Klas-Göran medan han nosade sig själv i rumpan och lät tungan precis snudda vid ringmuskeln.
-”Hur mycket? Jag måste ha salt, klarar mig inte utan det. Du vet hur det är.”
-”Ja..” svarade Klas-Göran och svansade runt i rummet. ”En sak har stulits från mig. Jag skulle såklart med med lätthet kunna hämta tillbaka det själv, men det vill jag inte. Så du får hämta det.”
-”Jaha, vad skall hämtas, från vem?” undrade Märd. Han hade dåliga aningar om det här, men vad hade han för val. Han behövde saltet.
-”Jo, du förstår, du är inte ensammen att ha slut på salt, detta öde har även drabbat mig. Jag håller mig silver numera så jag bryr mig inte men, ja, du vet. Det är bra att ha hemma. Så jag har samlat på mig ett lager, som stals inatt. Men jag vet vem tjuven är.” fnissade Klas-Göran.
-”Du gör mig förbannad, säg vem det är för helvete!” väste Märd och kastade det odruckna bourbonglaset i väggen så det inte alls splittrades i tusen bitar, som han föreställde sig när han kastade iväg det.
-”Har du hört talas om Sven Gustafsson?”
-”Du menar..”
-”Ja. Sumprunkaren Sven Gustafsson. Jag vaknade upp av en oljud från köket och kom på förövaren där som tog till flykten. Jag lyckades bita tag i hans sko, men den gled av och han flydde till socks. Titta här,” Klas-Göran kastade upp en smutsig sko på bordet. ”det råder inte några tvivel”
-”Nej jag ser det. Skon har sumprunkarnas sigill. Det måste vara han” stoltserade Märd som kände igen sigillet som alla sumprunkare har på sina skor passligt nog. ”Nu ger jag mig av, jag måste ordna det här innan middagen, så jag kan få nån jävla mat idag. Visa mig ut ur det här råttboet.”

Jag har börjat skriva en roman. Eller en novell. Tänkte posta upp den här. Ska försöka så länge det känns roligt att skriva ett kapitel om dagen. Därför bjuder jag er här med på *trumvirvel* Pannkakskreig!

Håll till godo.

Pannkakskreig.

Kapitel I: Äppelkinden.

”Kläck de äggen, ett och två! Mjöl i skålen, mjölken så!”
Ägg, mjöl och mjölk flög omkring i luften rakt ner i den gula skålen av porslin. Dess nyblivna innehåll flög och sprutade åt alla håll. Vispen dök snabbt ner i skålen och vispade till en fin och jämn smet, medan stekjärnet sakta men säkert lufsade sig upp på den varma vedspisen.

”Perfekt!” tänkte Märd, pannkakor är en ypplig lunch för en trollkarl av min klass och rang. Allt jag behöver är lite salt till smeten och sträckte sin smala missfärgade hand upp mot den lilla skålen på hyllan ovan spisen. Han stack ner handen i skålen.

Dammsugare var den första som anade onåd och rullade snabbt in under köksbordet. Sophink blev så rädd att den ramlade omkull och rullade fort in i det kombinerade vardags- och pannrummet. Sopborste förstod ingenting. ”Vad är det som händer? Var är ni på..”
Handen tog tag runt Sopborstes hals och tryckte honom mot väggen. Ingen visste hur det skulle sluta, men alla minns med förskräckelse stackars Sopskyffels sista dagar hemma hos Märd. Men, en mäktig trollkarl ska man inte stjäla av. Det är som att be om det.

Märd släppte Sopborstes hals som i skräck försökte komma bort från honom, men väggen var i vägen. ”MITT SALT! VAD I HELVETE HAR DU GJORT MED MITT SALT?” skrek Märd åt Sopborste som inte förstod nånting. Han var ren nu, det där tillhörde hans förgångna. Det var inget för honom längre. Märd stirrade på Sopborste, hans långa glesa hår stod åt alla håll och de väl synliga blodådrorna i hans panna var nu extra synliga genom den vita, nästan transparenta huden. Han gick bort till tamburmajoren och slet på sig sin mantel och tryckte den smutsiga trollkarlshatten över sitt huvud. ”Jag går och köper salt. Men vi är inte färdiga med varandra du och jag, hade jag varit dig hade jag sett till att det är jävligt rent när jag kommer tillbaka.”

Han slog igen dörren efter sig så dammet från hyllorna sakta singlade ner mot golvet. Sopborste suckade, om alla gjorde sitt det som skulle hade det inte varit så mycket jobb, men Dammvippa låg ju alltid på nått ställe där man inte kom åt honom och bara latade sig.

Märd bodde i det högst upp i det högsta tornet i det högsta huset, som låg högst upp på den högsta kullen i den lilla staden Högstaby. Han gick ner för den smala gatan, förbi hatt-med-kaninförsäljarna som alltid hade kunder på kö, trots sina tre armar hann de inte stoppa ner hattarna fort nog i plastpåsarna till de hungriga kunderna. Det skulle man jobbat med om man ville göra sig pengar tänkte Märd, men han hade alltid varit rädd för havet, så vara ute och fiska hattar med kaniner i tidigt på morgnarna för att sälja hade inte kommit på tal. Han hade allt han behövde som det var, om än inte mer än så heller. Livet hade inte varit sig likt sen Tvättmaskin dog, men han hade anpassat sig. Och även om det blev glesare mellan bokningarna till barnkalasen nu sen clownerna med sina apor hade dykt upp så klarade Märd sig. Dessutom skulle det snart vända, aporna är ju bara en fluga, och ballongdjuren var bara så gammalt. Det skulle snart vända. Han gick förbi killen med de flygande hästarna. Han hade fyra hästar idag med, lika många som igår när Märd gått förbi, och dagen innan det, och innan det. Höjningen av höskatten hade gjort att folk köpte inte flygande hästar längre, det lönade sig inte. Enhörningarna kostade visserligen lite mer i inköp men de fick ju sin näring från regnbågen, så de var mer eller mindre gratis i drift. Märd fnissade belåten. ”Hörru! Det går inte så bra för mig heller. Men du är fan sämst!” Han mådde betydligt bättre och mös när han gick gatan ner. En tår rullade sakta ner för hästförsäljarens lilla söta äppelkind.

Tack och lov är det snart jul så de kommer ju till användning ändå på nått vis. För den intresserade har aftonhoran skrivit mer om detta om ni klickar på bilden.

Jag var sjukt nära på att mosa två stackars rådjur i min nya bil idag. Eller vad säger jag, det är inte nått stackars med dom alls. De är som råttor som äter upp ens väggar, eller som kråkor som river ut sopor ur soptunnor, eller renar som.. finns. Skadedjur helt enkelt. Jag hade i alla fall blivit riktigt trött om vi hade kontakterat varandra.

Jag är riktigt taggad för Hemavan, ska bli intressant och se om man kommer hem i ett stycke eller om man bryter både det ena och det andra när man ändå har chansen!

Efter att ha hostat i typ 2 månader så tar jag mig i kragen och går till doktorn. Jag har läst om bronkit och fan vet om det inte är det jag har fått, det hade väl varit jävligt typiskt. Hostar ju som ett jävla djur.

Jaja, farbror doktor fixar nog det. Nu är det brådis!

Jag satt och läste igenom mina blogginlägg jag gjort. Mycket har inte varit så jäkla dåligt. Men det får vänta.

Programmet ”Snygg naken” är ju fan bisarrt. Programledaren älskar ju verkligen sitt jobb rakt igenom. När damen i fråga står i underkläder framför spegeln så rinner det likt en försats ur mungipan på honom. Han smeker på armarna och magen och låren och gosas och kramas. Sen fortsätter det i samma anda genom heeela programmet, vidrigt ambitiös så fort det blir lite naket.

”Vadå, rinner det försats ur munnen på honom?” undrar ni. Det är det som det är konstigt, för jag är övertygad om att han tar försatser i munnen på daglig basis, så varför denna förtjusning till att kladda på det täckta könet? Dessutom är det helt otroligt att man kan ta smakråd angående kläder av någon som går klädd i söndertvättad till hälften öppnad flanellskjorta och halvlångt sketflottigt hår.

Jaja. Allt jag ritat här är ju inte så jävla dåligt. Det är ju lite roligt stundvis, inte som.. Fresh Prince. Det är aldrig bra.